Kampala City Hall

En stor vit byggnad mitt i stan, i betong med en stor park strax nedanför. Det var i den parken som hela Framtidsskeppsbyggen var, det var där som vi samlades o sjöng och dansade, det var där alla guldmedaljer delades ut. Parken var barnens arena under 4 dagar. I kommunhuset huserar alla som arbetar i den kommunala administrationen tillsammans med borgmästaren och den vice borgmästaren. Går man rakt igenom entréhallen kommer man till en mindre park och där mitt i den parken står det gamla kommunhuset, Old Council Hall, också vitt, men byggt i trä, med stora pampiga portar. Syns att engelsmännen varit där. Inne i denna äldre byggnad finns hela projektledningen för World Championchip in Cooperation. Där arbetade vi tillsammans 10 svenskar och 15 ugandier i två små rum. Det var varmt och gott och rummen fylldes möten, av sökanden, av både skratt och gråt.

Där inne kunde man öppna fönstret och köpa dagens lunch. För på bakgården hade ett gäng kvinnor öppnat ”resturangkök”. De hade ställt upp ett tält, stora grytor samt bänkar att hacka och rensa på.  Eldarna brann hela dagen och grytorna puttrade. Där friterades också gräshopporna. De skickades in genom förstret i en staniolburk, färdiga att äta. Anette sa: ”Rose-Marie taste this, it is delichous” Och jag åt, knaprade i mig en gräshoppa. Den var riktigt god, smakade som friterad räka, krispig i konsistensen. Men det blev bara en.

Det pågick en enorm arbetslust i korridorerna där Krister och ett gäng killar från Kampala och Nairobi fyllde de 1000 ryggsäckarna som skulle delas ut till alla deltagare. Där kom han in i arbetsgänget och skapade många nya kontakter. T.ex med Richard från Lugasi, en kille med ett stort hjärta som klappade för barnens livsvillkor, som arbetade som NGO i ett projekt kallat Lake Viktora child and youth network. En kille som trummade och dansade med barnen och ingav dem hopp och framtidstro. En kille som visste att barnens kreativitet kommer att bidra till en bättre värld.

I ett angränsande rum fanns Sverigerummet. Det hade gått rykten om att svenskarna inte klarade sig utan kaffe, så där fanns alltid hett vatten och instant coffe. Där fanns också en hylla på väggen som var fylld av bananer, annanas, avocado och mango. Och det var inte dom små som vi hittar i våra affärer i Sverige. Det var storlek XXX Large. Och smaken vet jag inte om jag är kapabel att förmedla. Men tänk dig att frukten fått mogna i solen tills den är klar, då vet du hur det smakar. Tänk dig skillnaden på jordgubbar som fraktats över haven omogna, som får mogna i magasinen i mörkret och kylan – mot en solmogen jordgubbe direkt från jordgubbslandet. Då vet du vad jag pratar om.

Varje dag åt vi lunch inne i detta rum, en rågad tallrik med avocado, annanas, bananer, mango. MUMS!!!

Den dagen det regnade och åskade då droppade det ordentligt från taken rakt ner i den vackra sofforna.

I den lilla parken utanför Old Town Hall samlades alla 700 barn och deras ledare den dagen då presidenten skulle samla sin regering i den angränsande parlamentsbyggnaden. Den dagen då han blev förbannad för att det var för mycket skratt, för mycket musik, för mycket sång från barnen i stora parken. Det var då han skickade ut poliser att arrestera de som fotograferade från parken och in på gården till parlamentet där alla hans militärer stod uppradade.

Där samIades alla deltagare den dagen det blev grillfest. En stor oxe hade slaktast för detta tillfälle och köttet grillades på stora kolgrillar. Då blev det fest, för det är minsann inte varje dag barn från kåkstäderna och barn som bor på gatan får kött. Ryktet gick snabbt och in kom även fattiga människor från gatan, farmor, mormor, alla som man kunde dela med. Det var en sån enorm glädje över de små köttbitarna som delades ut på brickor. Massor av små händer som sträcktes efter mer kött. Och jag förundrades över att se barn och vuxna sakta och njutningsfullt tugga på läckerheterna. Sen delades det ut mängder av coca cola och fanta. Ja vad kan man annat vänta sig i ett land där coca cola verkligen passar på att skänka bort sina drycker, det gäller att marknadsföra sig på ett smart sätt och det kan dom verkligen. Dom finns överallt.

I den lilla parken hade Helena och Toomas och jag en liten mötesplats för alla barn som ville uppträda på scenen. Det fanns flera tillfällen då barnen kunde uppträda och vi ville se vad barnen hade att erbjuda så vi kunde sätta ihop ett program som de vuxna gav sig tid att titta på. Så vi tittade med alla sinnen öppna, och noterade vad barnen ville berätta. Sen satte vi ihop programmen utifrån ett barnperspektiv för att de vuxna skulle ta till sig budskapen.  

Det var sånger, danser, poem, tal, teaterstycken som alla handlade om problematiken de har. Om att flickor måste få gå i skolan, att man inte har rätt att slå barn, att det finns massor av barn som är förädralösa, som behöver hjälp, att miljön förstörs i Afrika. Att aids dödar och förstör, att man undrar varför det finns kvar om man nu redan har mediciner och vet att man kan skydda sig. Att barn vill att vuxna ska lyssa till dem. Att de vuxna måste börja tänka långsiktigt. Att framtiden skapas här och nu av alla som har makt att bestämma.  

Det var även traditionella sånger och danser som handlar om stoltheten att vara född i Afrika, om livet och glädjen, om längtan och drömmar.  Det var rytmer som förmedlade styrka och mod. Det var starka kontraster till våra sommarsånger t.ex ”Idas sommarvisa” som vi ser som en nationalhymn. I mötet mellan den och de afrikanska sångerna så lät den som en mycket sorgsen sång man sjunger på begravning.  

Jag glömmer aldrig Skellefteungdomarna som undrade: Varför är alla våra sånger så dystra? Varför har inte vi några glada sånger som afrikanerna har? T.o.m sånger om det svåra har en sån hoppfull ton.

Visst t.o.m sånger om det svåra har en hoppfull ton, och bär på en kraft, en ilska i sig. Kanske därför som sången och dansen var så hotfull för presidenten. Kanske därför han blev rädd och måste köra bort barnen från Framtidskeppet och den stora parken. För tänk om sången och dansen kan riva murar, som det gjorde i Sydafrika!