Nya bilder i mitt huvud, i mitt hjärta.
11 juni, 2008 5 kommentarer
Många nya bilder finns i mig efter denna fantastiska resa. Jo vi är hemma nu. Och jag ska försöka börja sätta ord på vad jag upplevt. Och så ska jag skriva svar på era inlägg. Tack för dom! Har äntligen kommit åt internet, hemma på Tubölegatan 14 C.
Så under veckan ska jag skriva om álla bilderna: Människorna, Flygplatserna, Vattnet, Bilar och bussar, Arrestering, Halsbanden, Tårtorna, Barnen, Sången och dansen, Nile-öl, Nilen, Frukterna, Personalmatsalen, Marabou-storkarna, Regnet, Cityhall, Väntan, Trummorna, Abassadören och Resväskan. Så det lär bli en del inlägg från mig under veckan. Hoppas jag kan lägga in en del bilder också.
Jag kan börja med resväskan, den som aldrig kom fram och som nu är helt på villovägar. Minns knappt vad som var i den. Har tränat mig i att kunna vara tillfreds med två lånade ombyten, det ena mer svettigt än det andra. Tack vare mina vänner Asta och Kajsa så hade jag ett par rosa linnebyxor och en rosa tröja som arbetskläder och en ljuvlig blå klänning att ha under de mer officiella sammanhangen. På Kenyan Airways började dom känna igen mig, den där rosa kvinnan som alltid kom rusande in varje dag vid lunchtid, för att fråga ”have you found my bag who is lost? ” Och dom satte sig lungt ner för att ringa Entebbe flygplats, fråga samma fråga varje dag, lägga på och med en lite rynka mellan ögonbrynen säga”sorry we cant find it, come back in the morning”
Så dagarn gick och jag upptäckte att jag var inte alls så fixerad vid att ha mina egna saker, att jag kunde vara tillfreds med att de rosa byxorna inte ännu behövde tvättas, trots värmen, den röda jorden och Maraboustorkarna som sket uppifrån alla stora träd. Tålamod har jag fått träna mig på att utveckla. Att vara tålmodig och vänta och inse att allt ordnar sig. TÅLAMOD är ett av de många nyckelorden.
Och det är märkligt hur bilden av vad som fanns i min väska har bleknat, vet att den innehöll alla min sommarkläder, men minns inte hur de såg ut. Har de funnits? Måste kontakta Kenyan Airways i morgon.
Rose-Marie Lindfors 
TÅLAMOD! Ja, så stavas väl Afrika och afrikansk administration. Så märkligt att bilden av vad som fanns i väskan bleknat! Fast ändå inte märkligt alls, för dina nya intryck i Uganda var väl så mycket starkare än det ”bagage” du hade tänkt ha med dig?! Snacka om att få möjlighet att leva här och nu, inte tänka på tvätt och lukt (jag minns att mamma sa att när de var i Tanzania, så fanns det platser på landsbygden där det luktade mycket ”människa” – och hon rynkade på näsan då hon sa det…) Hur har det gått med malariamedicinen som du oroade dig för? Och jag ser med spänning fram emot mer berättelser här på bloggen. ”Arresteringen” lät som ett spännande kapitel. Har du förresten kommit ihåg att bjuda in våra vänner från skrivarkursen i detta forum?
Hej, välkommmen tillbaka i verkligheten. Vilken osis med resväskan, men det är väl som namnet antyder, en väska som reser. Vem vet vad den hittar på!! Ska bli kul att läsa om dagarna i Uganda.
Sofia: klart att jag ska bjuda in våra skrivarpolare, tack för att du tänkte på det. Och du, dofterna dom minns jag som varma och goda, har inga minnen som rynkar min näsa. Malariamedicinen gick bara fint att äta, inga biverkningar alls. Eftersom jag förväntades vara vid god vigör och klar i huvet, som en av arbetarna i ett team som på kort tid skulle arrangera ett evenemang för 700 – 800 barn under tre dagar därför ville jag inte riskera att bli dålig av en medicin som skulle hålla mig frisk från malaria.
Men klart är att det är bättre att må lite illa av medicin än att få malaria. Så jag åt den och mådde finemang.
Nu näre vi kom hem pajade Kristers mage, så han ligger i sängen idag.
Arresteringen – jo du det var en upplevelse. Jag återkommer om den.
Så den chockrosa resväskan försvann!!?? Hehehe, det är ju en hel del ironi i det. Ni köpte den för att den skulle vara lätt att se på rullbandet. Tänkte ni alls på att den kanske var så lätt att se att någon kanske frestats att sno den? 😀
Jag hoppas den kommer tillbaka i vilket fall som helst. Och jag kan inte riktigt föreställa mig dig i rosa. Trots att jag givetvis tycker kläder och andra materiella ting är hyfsat oviktiga, så har jag svårt att föreställa mig hur jag skulle uppleva en hel dag klädd i rosa…
Ingrid – det var inte den rosa väskan som försvann, det var den svarta, den som ser ut som alla andra väskor i miljoner som reser med flygen runt världen, varje dag. Krister ville ha den rosa för sina kläder.
Rosa kläder på mig gav mig en helt ny bild av mig själv. Det var inte så fel, det var riktigt snyggt. Och Jenny Nilsson som också var i Kampala tyckte faktiskt att jag klädde i rosa. Så håll utkik, i sommar kanske jag trippar runt i Skellefteå med rosa kläder, inspirerad av Kampalaresan.