Kapstaden 20 nov – 8 dec 2011

         Här kan du snart läsa om min studieresa till Kapstaden, som jag hade det stora nöjet att göra tillsammans  med Anna Hällgren Bibliotekarie i Lövånger.

        Jag ska berätta om fantastiska möten med människor som gör det dom brinner för. Om miljöer som berättar om våld, maktmissbruk, om drömmar som gått i kras, om längtan efter ett gott liv, om hur man kan vända utsatthet till något kraftfullt, om att hålla fast vid sina drömmar.

       Jag ska berätta om  hur dessa människor, som lever och verkar mitt i ”the rainbow nation”, hur de kämpar för allas rätt att kunna läsa och skriva. Om berättandets kraft för ett samhälle i utveckling. Om fantasins nödvändighet i dagens samhälle.

Resan fortsätter på hemmaplan

Länge sen jag skrev. Det beror på att sen jag kom hem från Kampala har mitt liv varit fullproppat med händelser och tiden att sätta sig ner vid datorn har varit minimal.

Först var det bröllop. Dottern,  Jenny och Sarel som gifte sig med allt vad det innebar av matlagning och bröllopsgäster från när och fjärran och allt annat som brudens mor kan tänkas vilja engagera sig i.

Sen blev det semester i husvagn på Gotland, sol och bad och Medeltidsvecka.

Sen var det bolagsbildning – dags för PINAX AB att bli verklighet. Se mer på www.pinax.se

Sen har det varit jobba, jobba, jobba och så himla mycket ROLIGT, INSPIRERANDE och LÄRORIKT !!!  

Under sommaren och hösten har jag mailat och samtalat med Anna Grace Aguti i Jinja, med Prince Ssimbwa Stephen i Kampala och med Dorine Otieno i Homa Bay.

Prince Ssimbwa och jag utbyter sagor mellan varann. Han får sagor av mig som han tar med till barnen i skolan i Beupa project och jag får sagor av honom som jag ska göra barnteater av. I november börjar vi repa och bygga scenografin, i mitten av januari ska föreställningen vara klar. ”Troll, Jättar och Getter” heter den, och den ska spelas under våren för barn i förskola och skolans åk 1 – 3. Mina samarbetspartners är Elsa och Alec från Edelviks folkhögskola, teaterlinjen åk 2.

Tänk om vi kunde åka till Kampala och spela för barnen i hans skola!! Måste börja undersöka det. Det är en bra idé och kan bli ett intressant utbyte mellan två länder. Olika sagotraditioner men ändå lika.  Att den som tror sig ha makten, den tror att den kan förgöra de små, den kan själv trilla dit. Den kan bli ordentligt tilltufsad, eller ordenligt lurad.

I morgon reser jag till Stockholm för återträff med Kampalagänget, en kväll full med minnen, reflektioner och säkert en hel del bilder från VM i samarbete i Kampala.

Så min resa fortsätter, min blogg har fått nytt liv, jag skriver vidare!

Tårtorna

VM i samarbete skulle enligt planerna avslutas med tårta och guldmedaljer, till alla deltagare. För i Uganda ska det firas med tårta när man gjort ett gemensamt arbete, eller en överenskommelse av betydelse. Och att arbeta för barnens rättigheter och ta barnens framtidsfrågor på allvar, det var värt att firas ordentligt. Så det fanns ett helt bord fyllt med tårtor. Helena och jag som ansvarat för barnens föreställningar, vi hade också som uppgift att stötta Kajsa och se till att programmet flöt på. Och i programmet ingick tårtorna.

Jag kollade av med tårtskärarna redan på ett tidigt stadium, för att se om allt var iordning, att alla tårtor var på plats, att organisationen fungerade. Damen som var tårtskärerska hade allt under kontroll, hon var lugn som en filbunke. Hon hade folk som jobbade åt henne, dom skulle hinna skära allt och ha alla bitar på en bricka, färdigt för att dela ut bland alla barnen på ett smidigt sätt. Jag frågade om dom hade mer än en kniv att skära med och hon lovade kolla upp det.

En av tårtorna skulle sparas, den skulle bäras fram till VIP-bordet där vice borgmästaren i Kampala och den Malaysiske hedersgästen skulle tillsammans skära upp den som en symbolhandling. Tre minuter innan detta skulle ske,  innan VIP gästerna skulle få sin del av tårtan – så sprang jag återigen upp till tårttältet för att se om dom hittat någon ny kniv. Dom hade inte hittat någon ny kniv, men det skulle ordna sig så jag fick ta kniven och den oskurna tårtan med till VIP-tältet.

Med lätta steg gick jag fram till VIP-bordet, stod redo med tårtfatet i båda händerna, kniven låg bredvid, allt var klart – and so they cut the cake, alla applåderade! Och så började den stora utdelningen av tårta i VIP-tältet, Madam Florence hade skurit ett antal bitar och jag delade ut. Men så var plötsligt kniven borta. Vi hade lagt den ifrån oss för ett ögonblick. Och där stod Mayor Kezaala från Jinja, han var irriterad över att han inte fått någon tårta. Nu skulle han åka hem.  Jag bad om ursäkt och berättade mitt dilemma – att vi hade bara tillgång till 1 kniv och att den nu var borta.  Och i mitt huvud fanns bara en tanke, undra om barnen får någon tårta. För det var ju för deras skull vi hade en fest. Jag lämnade VIP-tältet för att kolla hur tårtutdelningen till barnen förlöpte. Vid tårtskärarbordet fanns kniven, Helena hade hämtat den i ett sista desperat försök att få det hela till att flyta på bättre. Det fanns alltså bara 1 kniv på alla dessa tårtor som skulle delas till ca 800 personer. Och det märkliga var att det fungerade. Och barnen hade en tårtfest de sent kommer att glömma. Alla tårtbrickor rensades och efteråt var det utdelning av  guldmedaljerna. Alla barn och vuxna fick guldmedalj för sina insatser i samarbete för en bättre värld.

Helena och jag fick också var sin guldmedalj! Och jag tänker på vilken träning i samarbete detta varit, för oss alla, på alla plan. För vi i arrangörsteamet, vi fick verkligen träna oss i att samarbeta utifrån helt olika förutsättningar och olika villkor. För vem har sagt att samarbete är enkelt? Samarbete kräver en massa av oss, bl. a vilja, lyhördhet, kommunikationsförmåga och flexibilitet.  Samarbete skapar gemenskap och förståelse. Samarbetet gav mig vänner för livet.

Arresteringen

I morse hörde jag på P1 och programmet Konflikt, där berättade Dominique Moïsi, fransk statsvetare om sin nya bok – ”Känslornas geopolitik” (kommer till hösten) och om att han upptäckt att det är tre känslor som styr de politisk aktörerna i världen; förödmjukelse, framtidstro och fruktan. Då tänkte jag på vad mötesplatsen VM i samarbete startar för processer, att det verkligen inbjuder till att skapa framtidstro! För det vi idag vet är att fruktan och förnedring är inga framgångsrika stategier för att skapa hållbara samhällen.

Men i Kampala fick jag uppleva vad fruktan kan skapa. Det var dag två av VM i samarbete, alla barn o vuxna hade gått i ett fantasktisk livat och musikaliskt tåg genom Kampalas gator. I en timme med sång och musik och banderoller med texter om vad barnen önskade och vart de kom ifrån, och Glotetreeteam vi hade klätt ut oss i färgglada dräkter som syntes lång väg. Allt för att väcka uppmärksamhet och skapa framtidstro! Vi var tillbaka i City Hall-parken och hade fått order från presidentresidenset som låg granne med City Hall, att den dagen fick inte barnen spela musik, inte sjunga, inte låta överhuvudtaget utomhus. För han skulle öppna parlamentet med påmpa och ståt, många militärer var inbjudan i paraden, och många höga ministrar och andra viktiga personer fanns på plats. Så barnen skulle hålla sig stilla.

Men barnens lunch serverades utomhus och när barnen såg de pampiga militärerna och hörde musikkåren från presidentpalatset, då kunde dom inte hålla sig, dom rusade förståss fram till staketet och stod i stora klungor och kikade in på paraden. Jag var bara en av alla vuxna som snabbt plockade fram sina kameror och började ta foton av denna lite makabra bild, med barnen på ena sidan staketet och 100 bort, på andra sidan, en jätteparad med militärer och pampig militärorkester i röda uniformer. 

Så jag knäppte några bilder, och gick samtidigt närmare staketet för att få en bätte bild. Då känner jag någon ta ett stadigt tag i min arm och där står en militärpolis, och han är arg, mycket arg. Han spänner ögonen i mig och säger ”You under arrest, and I am going to take you camera” Mina knän blev alldels mjuka, och hjärtat hoppade upp i halsen, jag blev riktigt rädd. Och kameran fick han ju absolut inte ta. Vad skulle jag säga nu? ”Arresterad, varför då ? ” säger jag med en mycket liten och darrig röst.

– För att du tagit foton på presidenten, och det är absolut förbjudet, det borde du veta

-Men jag tog inte foton på presidenten, jag tog på barnen vid staketet, och jag visste inte att det var förbjudet.

– Det är absolut förbjudet, du kunde faktiskt ha en bomb i kameran, fattar du! Det är staffbart och nu måste jag arrestera dig.

-Men jag visste inte att det var förbjudet, jag är saå ledsen, hade jag vetat hade jag inte gjort det, ursäkta mig.

-Du vet nog att det är förbjudet, så är det i ditt land med, eran president Busch honom får ni inte heller fotografera.

– Busch, det är inte min president, jag är från Sverige.

-Sverige ??? Men ni har väl en egen president och honom får ni inte fotografera.

– Nej, vi har en kung och honom får vi fotografera hur mycket vi vill.

Nu ser han på mig med andra ögon, dom är inte lika hårda längre, och jag anar att något hände hos honom. Han säger

– Ok jag tar tillbaka arresteringen, det får väl gå för den här gången då. Förresten vad heter du (säger han och ser ut som en helt vanlig ung man från Uganda)

– Jag heter Rose-Marie

– Och jag heter Eric (och sen går han iväg lika snabbt som han dök upp)

Och där står jag alldeles omtumlad, där jag inser att han för några korta minuter blev medmänniska i sin militärpolisuniform och i sin roll som maktutövare. Att han faktiskt kunde ta ett eget beslut.

En stund senare blev alla bortkörda från parken, in i den lilla parken som låg inbäddad mellan de två stora kommunhusen. Presidentens närmaste man ringde till Kajsa Dahlström och sa med skarp röst att inom några minuter förväntade dom sig att parken skulle vara tömd på barn och vuxna. Vi tömde den.

Kameran fick jag ha kvar, och korten finns på barnen, på militärerna,  och tittar man riktigt noga så kanske man kan se presidenten skymta långt där borta i bakgrunden.

Och jag undrar vad barn utgör för hot mot en president som har tusentals militärer och poliser som skyddar honom?  Vad är han rädd för? Vad styr honom? Ja, inte kan det vara framtidstro.

Barnen, sången, dansen, leken

Var börjar jag om jag ska berätta om barnen jag mötte i Kampala? Dom var minst 700 st, dom kom klädda i sina skoluniformer, blå klänningar, grå byxor, bruna tröjor, röda klänningar, orange shorts, vita skjortor, blå skjortor. Variationerna var hur många som helst. Men det var lätt att se vilka de var, vilken skola de representerade. De satt på sina stolar, stillsamt väntande på att allt skulle börja, det omtalade World championchip in Cooperation. När det inbjöds till dans så rusade alla ut på gräsplanen och dansade, alla dansade tillsammans i en härlig mix av färger och storlekar. En gräsmatta fylld med sång, dans och lek. Här började samarbetet över gränserna, här möttes alla på lika villkor.

I Framtidskeppsbygget berättade barnen om vad dom tyckte var viktigt. Rent vatten, tak över huvudet, människor att lita på, mat i magen, skola för alla, ren luft att andas. Sluta förorena vattnet, sluta hugga ner skogarna, sluta förgifta luften. Vi ska leva här när vi blir vuxna, vi vill inte ta över en värld full av skräp och föroreningar.  Vi vill ha en bra värld att leva i, en vänskaplig väld, en värld utan krig, utan fatigdom, utan aids. Våra röster måste bli hörda!

Såg alla politikerna dessa budskap? Kommer budskapen att synas här hemma hos oss? Tar vuxna detta på allvar?

Helena, Toomas och jag fick ju den stora äran att under en hel dag sitta under ett stort träd och se alla föreställningar som barnen hade med sig. Vi fick uppleva den kraft som finns i de konstnärliga uttrycken, och hur det påverkar barnen.  Vi skulle ju sätta ihop programmen för invigningen och avslutningsföreställningarna och behövde få en helhetsbild av vad de ville bjuda på. Och som jag skrev i en tidigare text så grep det oss så mycket att barnen framförde sina stycken med sån kraft, sån styrka, sånt mod. Vi såg inte en enda tendens till att förneka sin egen betydelse. 

Sent på eftermiddagen den 3 juni, när vi sett alla föreställningar och vi gick omkring bland barnen i stora parken, såg vi – i ett hörn lite bakom alla andra, inklämda bland buskarna vid staketet – en grupp barn och deras lärare utan skoluniformer. Vi gick fram till dem och började prata med dem. Barnen var lite fåordiga men ändå intresserade. Vi frågade om dom hade anmält något program till invigningen/avslutningen. Dom sa att det visste dom inget om. Deras lärare kom och han började berätta om skolan som ingick i Beupa-project (basic education in urban povety areas). Han berättade om barnen som gick där som var föräldralösa, fattiga, många drabbade av aids. Om att detta var en möjlighet för dessa barn som annars inte skulle få någon skolgång. Läs mer på http://beupa-ug.org/ Vi frågade om han trodde barnen hade något de ville framföra och han urskuldade sig med att dom inte hunnit träna in något, men att självklart skulle han stötta barnen om dom ville. Dom har ju dans och sång på skolan så det skulle nog ordna sig.

Barnen och läraren följde oss till den lilla spelplatsen under trädet och så började vi fråga vad dom ville göra. Dom ville sjunga en sång om att få se Nilen. Efter en stunds träning och lek tillsammans med Bwire från Busia (en kille som var helt otrolig på att kommunicera och få igång alla barn) så skulle dom framföra sin sång och dans. Med lärarens berättelse om dessa barns livsvillkor i huvet och den begynnade sången i öronen och mötet med uttrycket i deras ögon – så sorgsna men också så förväntasfulla av att de också fick vara med – så svämmade min själ över. Jag var helt betagen av denna stund som var för stor för att rymmas i mig.  För att jag insåg att dessa barn aldrig syns i vardagen, att ingen lyssnar till dem, att de har så mycket erfarenheter som vi behövde lyssna på, ta tillvara på. Och för att sorgen i deras ögon var så stor, så enormt stor att vi aldrig kan förstå den. Och ändå mitt i den stora sorgen så fanns så mycket liv.  

Sedan kom läraren och tackade oss för det stora vi gjort för hans barn, att vi tagit med dom i något som de inte trodde de skulle få vara en del av. 

Beupa-projektet vill ha kontakter i Sverige, volontärer som kan arbeta i skolorna, skolklasser som kan kommunicera med dem via brev, stöttning ekonomiskt. Kontakta läraren Prince Ssimbwa Stephen Kayondo, via mail: simamulago@yahoo.com

Vi mötte också barn från Childrens garden i Nairobi, tillsammansmed Moses och här är en länk till en presentation: http://www.globetree.org/afrika/childrensgarden.html  Moses och hans kollegor arbetar för att barnen ska få en bra plattform att utgå ifrån. Engagemang i miljöfrågorna och konstnärliga verktyg att uttrycka sig med erbjuder de barnen. Barnen från Childrens Garden är så självklara, så modiga, så fulla av tillit!

Ungdomarna från Skellefteå hade haft en intressant byggprocess i Framtidsskeppet. De hade inte haft en färdig produkt/installation att ställa in utan de hade en idé i huvet med sig till Kampala. De ville bygga ett träd. Medan de satt och funderade över hur de skulle bygga trädet så kom det fram barn och frågade vad dom gjorde. Dom berättade och då sa barnen: vi kan hjälpa er. Så det blev samarbete direkt, och trädet stod snart på plats, med förgreningar åt alla håll.

Jag kan inte sluta tänka på den rikedom som barnen från Ugada och Kenya bar med sig i form av sången, dansen, trummorna, trots den stora fattigdomen och sjukdomarna. Att de var så trygga i sina uttryck, så orädda, så kreativa. Jag har skrivit om det förut, men jag måste säga det igen, för det är det beståenda intrycket av resan.

Och jag funderar över vad vi kan lära av det, vad vi kan erbjuda våra barn så de slipper be om ursäkt för att de finns. Så de slipper säga: nej jag kan inte sjunga, jag kan inte dansa o.s.v Och vad ska vi göra i Sverige så att vi vågar gå över gränserna, möta nya människor, äta mat som är annorlunda, lyssna till andra människors berättelser? Hur kan vi lära oss att se oss själva i andra? Se likheterna, se skillnaderna, vara öppna och mottagliga.

Marabou-storkarna

Det var ena riktigt fula rackare. Och dom var hur många som helst. Stora och mäktiga satt de på alla hustak som statyer, raggiga med huvudena vända åt olika håll som om dom var ditplacerade och hade som uppgift att ha koll på världen. Ibland flög dom med stora väldiga vingslag ner på gatan för att hämta något, eller runt bland hustaken.

Kvinnorna som lagade maten bakom City Council Hall hade ständiga besök av desa storkar. Dom gick runt i den röda jorden och åt av sånt som blev över. Såg ut som jättehöns i den lilla trädgården. Deras läten var lika hemska som utseendet.

Krister sa att dom var imponerande att se på. Toomas sa att dom kunde vara starka karaktärer i en film, eller en teater. Jag såg dem mest som rugg-ugglor. Men visst kunde jag också se deras mänskliga spegelbilder i en film, i en teater. Undra vad den berättelsen handlar om? Kanske ska jag försöka väcka den till liv. Tanken är lite kittlande.

Regnet

Första natten i Kampala väcktes vi av ett rejät åskväder och medföljande störtregn. Sånt har man ju sett på film, men att vara i det på riktigt det var en enorm upplevelse. Vad det kan regna, jättestora droppar som snabbt fyller gatorna med vatten. Och det går väl bra för filk i stan med asfalterade gator. Men allt är ju inte asfalterat. Och alla bor inte i hus med grund och väggar och avlopp i gatan. Kampala är så backigt så jag kan tänka mig hur det såg ut längtst ner i backarna, när allt vatten tillsammans med den  röda joden runnit ner. Blixtarna lyste upp rummet i den kolsvarta natten. Det var tyst förutom de gigantiska åsksmällarna och det efterföljande mullret som flög likt drakar runt staden, hit och dit, fram och tillbaka. 

På morgonen var allt blött, rött och blött överallt. Men ganska snart torkade det upp och så fort solen började värma igen så försvann vattnet.  

Två dagar senare, vi gick på marknaden mitt emot hotellet och strosade, tittade på alla vackra smycken, trummor, tyger och annat som fanns. Plötsligt, från ingenstans öppnade sig himlen och regnet bara vräkte ner. Vi dök in i en liten marknadsbod och tog skydd där. Efter en stund försökte vi gå ut, tänkte springa till hotellet som låg 50 meter bort. Men det var omöjligt, det gick inte att ta sig fram i regnet. Kraften i regnet var för stark, vi blev kvar tills det lugnat ner sig. Då plaskade vi ut i den röda geggan och halkade hemåt. En man som tagit av sina skor gick stadigt fram i den röda smeten, han såg på oss och skrattade gott.

Kampala City Hall

En stor vit byggnad mitt i stan, i betong med en stor park strax nedanför. Det var i den parken som hela Framtidsskeppsbyggen var, det var där som vi samlades o sjöng och dansade, det var där alla guldmedaljer delades ut. Parken var barnens arena under 4 dagar. I kommunhuset huserar alla som arbetar i den kommunala administrationen tillsammans med borgmästaren och den vice borgmästaren. Går man rakt igenom entréhallen kommer man till en mindre park och där mitt i den parken står det gamla kommunhuset, Old Council Hall, också vitt, men byggt i trä, med stora pampiga portar. Syns att engelsmännen varit där. Inne i denna äldre byggnad finns hela projektledningen för World Championchip in Cooperation. Där arbetade vi tillsammans 10 svenskar och 15 ugandier i två små rum. Det var varmt och gott och rummen fylldes möten, av sökanden, av både skratt och gråt.

Där inne kunde man öppna fönstret och köpa dagens lunch. För på bakgården hade ett gäng kvinnor öppnat ”resturangkök”. De hade ställt upp ett tält, stora grytor samt bänkar att hacka och rensa på.  Eldarna brann hela dagen och grytorna puttrade. Där friterades också gräshopporna. De skickades in genom förstret i en staniolburk, färdiga att äta. Anette sa: ”Rose-Marie taste this, it is delichous” Och jag åt, knaprade i mig en gräshoppa. Den var riktigt god, smakade som friterad räka, krispig i konsistensen. Men det blev bara en.

Det pågick en enorm arbetslust i korridorerna där Krister och ett gäng killar från Kampala och Nairobi fyllde de 1000 ryggsäckarna som skulle delas ut till alla deltagare. Där kom han in i arbetsgänget och skapade många nya kontakter. T.ex med Richard från Lugasi, en kille med ett stort hjärta som klappade för barnens livsvillkor, som arbetade som NGO i ett projekt kallat Lake Viktora child and youth network. En kille som trummade och dansade med barnen och ingav dem hopp och framtidstro. En kille som visste att barnens kreativitet kommer att bidra till en bättre värld.

I ett angränsande rum fanns Sverigerummet. Det hade gått rykten om att svenskarna inte klarade sig utan kaffe, så där fanns alltid hett vatten och instant coffe. Där fanns också en hylla på väggen som var fylld av bananer, annanas, avocado och mango. Och det var inte dom små som vi hittar i våra affärer i Sverige. Det var storlek XXX Large. Och smaken vet jag inte om jag är kapabel att förmedla. Men tänk dig att frukten fått mogna i solen tills den är klar, då vet du hur det smakar. Tänk dig skillnaden på jordgubbar som fraktats över haven omogna, som får mogna i magasinen i mörkret och kylan – mot en solmogen jordgubbe direkt från jordgubbslandet. Då vet du vad jag pratar om.

Varje dag åt vi lunch inne i detta rum, en rågad tallrik med avocado, annanas, bananer, mango. MUMS!!!

Den dagen det regnade och åskade då droppade det ordentligt från taken rakt ner i den vackra sofforna.

I den lilla parken utanför Old Town Hall samlades alla 700 barn och deras ledare den dagen då presidenten skulle samla sin regering i den angränsande parlamentsbyggnaden. Den dagen då han blev förbannad för att det var för mycket skratt, för mycket musik, för mycket sång från barnen i stora parken. Det var då han skickade ut poliser att arrestera de som fotograferade från parken och in på gården till parlamentet där alla hans militärer stod uppradade.

Där samIades alla deltagare den dagen det blev grillfest. En stor oxe hade slaktast för detta tillfälle och köttet grillades på stora kolgrillar. Då blev det fest, för det är minsann inte varje dag barn från kåkstäderna och barn som bor på gatan får kött. Ryktet gick snabbt och in kom även fattiga människor från gatan, farmor, mormor, alla som man kunde dela med. Det var en sån enorm glädje över de små köttbitarna som delades ut på brickor. Massor av små händer som sträcktes efter mer kött. Och jag förundrades över att se barn och vuxna sakta och njutningsfullt tugga på läckerheterna. Sen delades det ut mängder av coca cola och fanta. Ja vad kan man annat vänta sig i ett land där coca cola verkligen passar på att skänka bort sina drycker, det gäller att marknadsföra sig på ett smart sätt och det kan dom verkligen. Dom finns överallt.

I den lilla parken hade Helena och Toomas och jag en liten mötesplats för alla barn som ville uppträda på scenen. Det fanns flera tillfällen då barnen kunde uppträda och vi ville se vad barnen hade att erbjuda så vi kunde sätta ihop ett program som de vuxna gav sig tid att titta på. Så vi tittade med alla sinnen öppna, och noterade vad barnen ville berätta. Sen satte vi ihop programmen utifrån ett barnperspektiv för att de vuxna skulle ta till sig budskapen.  

Det var sånger, danser, poem, tal, teaterstycken som alla handlade om problematiken de har. Om att flickor måste få gå i skolan, att man inte har rätt att slå barn, att det finns massor av barn som är förädralösa, som behöver hjälp, att miljön förstörs i Afrika. Att aids dödar och förstör, att man undrar varför det finns kvar om man nu redan har mediciner och vet att man kan skydda sig. Att barn vill att vuxna ska lyssa till dem. Att de vuxna måste börja tänka långsiktigt. Att framtiden skapas här och nu av alla som har makt att bestämma.  

Det var även traditionella sånger och danser som handlar om stoltheten att vara född i Afrika, om livet och glädjen, om längtan och drömmar.  Det var rytmer som förmedlade styrka och mod. Det var starka kontraster till våra sommarsånger t.ex ”Idas sommarvisa” som vi ser som en nationalhymn. I mötet mellan den och de afrikanska sångerna så lät den som en mycket sorgsen sång man sjunger på begravning.  

Jag glömmer aldrig Skellefteungdomarna som undrade: Varför är alla våra sånger så dystra? Varför har inte vi några glada sånger som afrikanerna har? T.o.m sånger om det svåra har en sån hoppfull ton.

Visst t.o.m sånger om det svåra har en hoppfull ton, och bär på en kraft, en ilska i sig. Kanske därför som sången och dansen var så hotfull för presidenten. Kanske därför han blev rädd och måste köra bort barnen från Framtidskeppet och den stora parken. För tänk om sången och dansen kan riva murar, som det gjorde i Sydafrika!

Att vänta eller inte vänta….

Nog hade jag hört talas om ”Hakuna Matata” och att det handlar om att ta det lungt, inga bekymmer, ingen fara, allt kommer att ordna sig tillslut. Nu fick vi verkligen uppleva de ordens betydelse. 

Svenskar och Ugandier skulle tillsammans genomföra arrangemanget. Med två helt olika sätt att se på organisation och planering. Med helt olika sätt att förhålla sig till tiden. Här kom vi svenskar in med papper och penna och skulle organisera. Vi satte upp mötestider, hållpunkter att förhålla sig till och var punktliga som vi är lärda att vara. Vi gjorde listor, prickade av. Ugandierna de kom när de kunde komma, de gick när de behövde gå. De kanske inte dök upp alls för något annat hade kommit emellan. De anade att det skulle lösa sig ändå.

Inne på kontoret satt folk som väntade på folk. Timmarna gick och alla väntade på någon de skulle ha möte med, någon de skulle samtala med, någon de skulle hämta något.

Och det märkliga var att det löste sig alltid, för att det fanns folk som ingrep i sista minuten, för att det fanns folk som kunde improvisera, för att det fanns plats för förändringar. En kreativitet som finns hos folk som är vana att förhålla sig till kriser i sista minuten. Som är vana att vad som helst kan hända när som helst.

Cliff Rama, som jag samarbetade mycket med under dagarna sa: ”du det blir ju faktiskt mycket bättre med lite planering, vi är vana att ta det som det kommer, att lösa problemen när dom uppstår. Men jag ser att med ditt sätt att tänka och planera så löper det på smidigare”. Och jag svarade: ”Men vi kanske behöver träna upp vår kreativitet, för att kunna lösa problemen när dom uppstår. Vi behöver kanske lära oss att inte vara så säkra på att man kan planera bort alla problem i förväg”