Trummorna

På natten, i stadens mörker, kunde vi höra trummornas rytmiska dunkande. Rytmer som följde oss in i sängen, som sövde oss in i en lugna och skön sömn. På dagarna fick jag möta barnen som trummade och dansade. Barn från Childres Garden i Nairobi, skolor i Homa Bay, barn från skolor i kåkstäder i Kampala, Jinja, Entebbe, Lugasi, Mukono, Busia som sjöng, dansade och trummade med den stolthet som de har. En djupt rotad kulturell tillhörighet som får sitt alldeles speciella uttryck i sången och dansen, trots alla svårigheter, trots den enorma fattigdomen, trots bristen på matriella tillgångar. En självklarhet i uttrycket, en stolthet som jag inte sett någon annanstans. Dessa barn är i många fall föräldralösa, har vuxit upp på gatan och har en tuff framtid att växa upp i.  Men i det som är gemensamt, i det som ger glädje och tillförsikt där lever de – i leken, i sången, i dansen, i rytmerna!

Och vi stela svenskar avundas deras självklarhet, och den trygghet de förmedlar. Vi svenskar förundras över den avsaknad av skam som dessa barn utstålar.  Vi undrar vad som gör att våra barn i Sverige så ofta säger ”nej, det törs jag inte” om att stå inför andra, att framföra något inför andra. Varför våra barn lär sig säga ”nej jag kan inte sjunga, nej jag kan intre dansa, nej jag kan inte rita”?

Vad är det i den Afrikanska kulturen som gör att de vågar och vill?  De verkar inte ha någon ”Jante”  att relatera till.

Jag kan fortfarande i mitt inre höra trummorna ljuda, jag minns barnen som trummar, de är små, kanske 5 – 6 år och med en självklar säkerhet bjuder de oss på en trumresa under acasiaträden.

På lördag ska jag trumma igen i Skellefteå, tillsammans med Sofia, Anna, Tomas och alla de andra som kommer. Hoppas jag kan ta mig an min nyinköpta Ugandiska trumma med lust och glädje!

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: