Barnen, sången, dansen, leken

Var börjar jag om jag ska berätta om barnen jag mötte i Kampala? Dom var minst 700 st, dom kom klädda i sina skoluniformer, blå klänningar, grå byxor, bruna tröjor, röda klänningar, orange shorts, vita skjortor, blå skjortor. Variationerna var hur många som helst. Men det var lätt att se vilka de var, vilken skola de representerade. De satt på sina stolar, stillsamt väntande på att allt skulle börja, det omtalade World championchip in Cooperation. När det inbjöds till dans så rusade alla ut på gräsplanen och dansade, alla dansade tillsammans i en härlig mix av färger och storlekar. En gräsmatta fylld med sång, dans och lek. Här började samarbetet över gränserna, här möttes alla på lika villkor.

I Framtidskeppsbygget berättade barnen om vad dom tyckte var viktigt. Rent vatten, tak över huvudet, människor att lita på, mat i magen, skola för alla, ren luft att andas. Sluta förorena vattnet, sluta hugga ner skogarna, sluta förgifta luften. Vi ska leva här när vi blir vuxna, vi vill inte ta över en värld full av skräp och föroreningar.  Vi vill ha en bra värld att leva i, en vänskaplig väld, en värld utan krig, utan fatigdom, utan aids. Våra röster måste bli hörda!

Såg alla politikerna dessa budskap? Kommer budskapen att synas här hemma hos oss? Tar vuxna detta på allvar?

Helena, Toomas och jag fick ju den stora äran att under en hel dag sitta under ett stort träd och se alla föreställningar som barnen hade med sig. Vi fick uppleva den kraft som finns i de konstnärliga uttrycken, och hur det påverkar barnen.  Vi skulle ju sätta ihop programmen för invigningen och avslutningsföreställningarna och behövde få en helhetsbild av vad de ville bjuda på. Och som jag skrev i en tidigare text så grep det oss så mycket att barnen framförde sina stycken med sån kraft, sån styrka, sånt mod. Vi såg inte en enda tendens till att förneka sin egen betydelse. 

Sent på eftermiddagen den 3 juni, när vi sett alla föreställningar och vi gick omkring bland barnen i stora parken, såg vi – i ett hörn lite bakom alla andra, inklämda bland buskarna vid staketet – en grupp barn och deras lärare utan skoluniformer. Vi gick fram till dem och började prata med dem. Barnen var lite fåordiga men ändå intresserade. Vi frågade om dom hade anmält något program till invigningen/avslutningen. Dom sa att det visste dom inget om. Deras lärare kom och han började berätta om skolan som ingick i Beupa-project (basic education in urban povety areas). Han berättade om barnen som gick där som var föräldralösa, fattiga, många drabbade av aids. Om att detta var en möjlighet för dessa barn som annars inte skulle få någon skolgång. Läs mer på http://beupa-ug.org/ Vi frågade om han trodde barnen hade något de ville framföra och han urskuldade sig med att dom inte hunnit träna in något, men att självklart skulle han stötta barnen om dom ville. Dom har ju dans och sång på skolan så det skulle nog ordna sig.

Barnen och läraren följde oss till den lilla spelplatsen under trädet och så började vi fråga vad dom ville göra. Dom ville sjunga en sång om att få se Nilen. Efter en stunds träning och lek tillsammans med Bwire från Busia (en kille som var helt otrolig på att kommunicera och få igång alla barn) så skulle dom framföra sin sång och dans. Med lärarens berättelse om dessa barns livsvillkor i huvet och den begynnade sången i öronen och mötet med uttrycket i deras ögon – så sorgsna men också så förväntasfulla av att de också fick vara med – så svämmade min själ över. Jag var helt betagen av denna stund som var för stor för att rymmas i mig.  För att jag insåg att dessa barn aldrig syns i vardagen, att ingen lyssnar till dem, att de har så mycket erfarenheter som vi behövde lyssna på, ta tillvara på. Och för att sorgen i deras ögon var så stor, så enormt stor att vi aldrig kan förstå den. Och ändå mitt i den stora sorgen så fanns så mycket liv.  

Sedan kom läraren och tackade oss för det stora vi gjort för hans barn, att vi tagit med dom i något som de inte trodde de skulle få vara en del av. 

Beupa-projektet vill ha kontakter i Sverige, volontärer som kan arbeta i skolorna, skolklasser som kan kommunicera med dem via brev, stöttning ekonomiskt. Kontakta läraren Prince Ssimbwa Stephen Kayondo, via mail: simamulago@yahoo.com

Vi mötte också barn från Childrens garden i Nairobi, tillsammansmed Moses och här är en länk till en presentation: http://www.globetree.org/afrika/childrensgarden.html  Moses och hans kollegor arbetar för att barnen ska få en bra plattform att utgå ifrån. Engagemang i miljöfrågorna och konstnärliga verktyg att uttrycka sig med erbjuder de barnen. Barnen från Childrens Garden är så självklara, så modiga, så fulla av tillit!

Ungdomarna från Skellefteå hade haft en intressant byggprocess i Framtidsskeppet. De hade inte haft en färdig produkt/installation att ställa in utan de hade en idé i huvet med sig till Kampala. De ville bygga ett träd. Medan de satt och funderade över hur de skulle bygga trädet så kom det fram barn och frågade vad dom gjorde. Dom berättade och då sa barnen: vi kan hjälpa er. Så det blev samarbete direkt, och trädet stod snart på plats, med förgreningar åt alla håll.

Jag kan inte sluta tänka på den rikedom som barnen från Ugada och Kenya bar med sig i form av sången, dansen, trummorna, trots den stora fattigdomen och sjukdomarna. Att de var så trygga i sina uttryck, så orädda, så kreativa. Jag har skrivit om det förut, men jag måste säga det igen, för det är det beståenda intrycket av resan.

Och jag funderar över vad vi kan lära av det, vad vi kan erbjuda våra barn så de slipper be om ursäkt för att de finns. Så de slipper säga: nej jag kan inte sjunga, jag kan inte dansa o.s.v Och vad ska vi göra i Sverige så att vi vågar gå över gränserna, möta nya människor, äta mat som är annorlunda, lyssna till andra människors berättelser? Hur kan vi lära oss att se oss själva i andra? Se likheterna, se skillnaderna, vara öppna och mottagliga.