Arresteringen

I morse hörde jag på P1 och programmet Konflikt, där berättade Dominique Moïsi, fransk statsvetare om sin nya bok – ”Känslornas geopolitik” (kommer till hösten) och om att han upptäckt att det är tre känslor som styr de politisk aktörerna i världen; förödmjukelse, framtidstro och fruktan. Då tänkte jag på vad mötesplatsen VM i samarbete startar för processer, att det verkligen inbjuder till att skapa framtidstro! För det vi idag vet är att fruktan och förnedring är inga framgångsrika stategier för att skapa hållbara samhällen.

Men i Kampala fick jag uppleva vad fruktan kan skapa. Det var dag två av VM i samarbete, alla barn o vuxna hade gått i ett fantasktisk livat och musikaliskt tåg genom Kampalas gator. I en timme med sång och musik och banderoller med texter om vad barnen önskade och vart de kom ifrån, och Glotetreeteam vi hade klätt ut oss i färgglada dräkter som syntes lång väg. Allt för att väcka uppmärksamhet och skapa framtidstro! Vi var tillbaka i City Hall-parken och hade fått order från presidentresidenset som låg granne med City Hall, att den dagen fick inte barnen spela musik, inte sjunga, inte låta överhuvudtaget utomhus. För han skulle öppna parlamentet med påmpa och ståt, många militärer var inbjudan i paraden, och många höga ministrar och andra viktiga personer fanns på plats. Så barnen skulle hålla sig stilla.

Men barnens lunch serverades utomhus och när barnen såg de pampiga militärerna och hörde musikkåren från presidentpalatset, då kunde dom inte hålla sig, dom rusade förståss fram till staketet och stod i stora klungor och kikade in på paraden. Jag var bara en av alla vuxna som snabbt plockade fram sina kameror och började ta foton av denna lite makabra bild, med barnen på ena sidan staketet och 100 bort, på andra sidan, en jätteparad med militärer och pampig militärorkester i röda uniformer. 

Så jag knäppte några bilder, och gick samtidigt närmare staketet för att få en bätte bild. Då känner jag någon ta ett stadigt tag i min arm och där står en militärpolis, och han är arg, mycket arg. Han spänner ögonen i mig och säger ”You under arrest, and I am going to take you camera” Mina knän blev alldels mjuka, och hjärtat hoppade upp i halsen, jag blev riktigt rädd. Och kameran fick han ju absolut inte ta. Vad skulle jag säga nu? ”Arresterad, varför då ? ” säger jag med en mycket liten och darrig röst.

– För att du tagit foton på presidenten, och det är absolut förbjudet, det borde du veta

-Men jag tog inte foton på presidenten, jag tog på barnen vid staketet, och jag visste inte att det var förbjudet.

– Det är absolut förbjudet, du kunde faktiskt ha en bomb i kameran, fattar du! Det är staffbart och nu måste jag arrestera dig.

-Men jag visste inte att det var förbjudet, jag är saå ledsen, hade jag vetat hade jag inte gjort det, ursäkta mig.

-Du vet nog att det är förbjudet, så är det i ditt land med, eran president Busch honom får ni inte heller fotografera.

– Busch, det är inte min president, jag är från Sverige.

-Sverige ??? Men ni har väl en egen president och honom får ni inte fotografera.

– Nej, vi har en kung och honom får vi fotografera hur mycket vi vill.

Nu ser han på mig med andra ögon, dom är inte lika hårda längre, och jag anar att något hände hos honom. Han säger

– Ok jag tar tillbaka arresteringen, det får väl gå för den här gången då. Förresten vad heter du (säger han och ser ut som en helt vanlig ung man från Uganda)

– Jag heter Rose-Marie

– Och jag heter Eric (och sen går han iväg lika snabbt som han dök upp)

Och där står jag alldeles omtumlad, där jag inser att han för några korta minuter blev medmänniska i sin militärpolisuniform och i sin roll som maktutövare. Att han faktiskt kunde ta ett eget beslut.

En stund senare blev alla bortkörda från parken, in i den lilla parken som låg inbäddad mellan de två stora kommunhusen. Presidentens närmaste man ringde till Kajsa Dahlström och sa med skarp röst att inom några minuter förväntade dom sig att parken skulle vara tömd på barn och vuxna. Vi tömde den.

Kameran fick jag ha kvar, och korten finns på barnen, på militärerna,  och tittar man riktigt noga så kanske man kan se presidenten skymta långt där borta i bakgrunden.

Och jag undrar vad barn utgör för hot mot en president som har tusentals militärer och poliser som skyddar honom?  Vad är han rädd för? Vad styr honom? Ja, inte kan det vara framtidstro.