Marabou-storkarna

Det var ena riktigt fula rackare. Och dom var hur många som helst. Stora och mäktiga satt de på alla hustak som statyer, raggiga med huvudena vända åt olika håll som om dom var ditplacerade och hade som uppgift att ha koll på världen. Ibland flög dom med stora väldiga vingslag ner på gatan för att hämta något, eller runt bland hustaken.

Kvinnorna som lagade maten bakom City Council Hall hade ständiga besök av desa storkar. Dom gick runt i den röda jorden och åt av sånt som blev över. Såg ut som jättehöns i den lilla trädgården. Deras läten var lika hemska som utseendet.

Krister sa att dom var imponerande att se på. Toomas sa att dom kunde vara starka karaktärer i en film, eller en teater. Jag såg dem mest som rugg-ugglor. Men visst kunde jag också se deras mänskliga spegelbilder i en film, i en teater. Undra vad den berättelsen handlar om? Kanske ska jag försöka väcka den till liv. Tanken är lite kittlande.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: