Tårtorna

VM i samarbete skulle enligt planerna avslutas med tårta och guldmedaljer, till alla deltagare. För i Uganda ska det firas med tårta när man gjort ett gemensamt arbete, eller en överenskommelse av betydelse. Och att arbeta för barnens rättigheter och ta barnens framtidsfrågor på allvar, det var värt att firas ordentligt. Så det fanns ett helt bord fyllt med tårtor. Helena och jag som ansvarat för barnens föreställningar, vi hade också som uppgift att stötta Kajsa och se till att programmet flöt på. Och i programmet ingick tårtorna.

Jag kollade av med tårtskärarna redan på ett tidigt stadium, för att se om allt var iordning, att alla tårtor var på plats, att organisationen fungerade. Damen som var tårtskärerska hade allt under kontroll, hon var lugn som en filbunke. Hon hade folk som jobbade åt henne, dom skulle hinna skära allt och ha alla bitar på en bricka, färdigt för att dela ut bland alla barnen på ett smidigt sätt. Jag frågade om dom hade mer än en kniv att skära med och hon lovade kolla upp det.

En av tårtorna skulle sparas, den skulle bäras fram till VIP-bordet där vice borgmästaren i Kampala och den Malaysiske hedersgästen skulle tillsammans skära upp den som en symbolhandling. Tre minuter innan detta skulle ske,  innan VIP gästerna skulle få sin del av tårtan – så sprang jag återigen upp till tårttältet för att se om dom hittat någon ny kniv. Dom hade inte hittat någon ny kniv, men det skulle ordna sig så jag fick ta kniven och den oskurna tårtan med till VIP-tältet.

Med lätta steg gick jag fram till VIP-bordet, stod redo med tårtfatet i båda händerna, kniven låg bredvid, allt var klart – and so they cut the cake, alla applåderade! Och så började den stora utdelningen av tårta i VIP-tältet, Madam Florence hade skurit ett antal bitar och jag delade ut. Men så var plötsligt kniven borta. Vi hade lagt den ifrån oss för ett ögonblick. Och där stod Mayor Kezaala från Jinja, han var irriterad över att han inte fått någon tårta. Nu skulle han åka hem.  Jag bad om ursäkt och berättade mitt dilemma – att vi hade bara tillgång till 1 kniv och att den nu var borta.  Och i mitt huvud fanns bara en tanke, undra om barnen får någon tårta. För det var ju för deras skull vi hade en fest. Jag lämnade VIP-tältet för att kolla hur tårtutdelningen till barnen förlöpte. Vid tårtskärarbordet fanns kniven, Helena hade hämtat den i ett sista desperat försök att få det hela till att flyta på bättre. Det fanns alltså bara 1 kniv på alla dessa tårtor som skulle delas till ca 800 personer. Och det märkliga var att det fungerade. Och barnen hade en tårtfest de sent kommer att glömma. Alla tårtbrickor rensades och efteråt var det utdelning av  guldmedaljerna. Alla barn och vuxna fick guldmedalj för sina insatser i samarbete för en bättre värld.

Helena och jag fick också var sin guldmedalj! Och jag tänker på vilken träning i samarbete detta varit, för oss alla, på alla plan. För vi i arrangörsteamet, vi fick verkligen träna oss i att samarbeta utifrån helt olika förutsättningar och olika villkor. För vem har sagt att samarbete är enkelt? Samarbete kräver en massa av oss, bl. a vilja, lyhördhet, kommunikationsförmåga och flexibilitet.  Samarbete skapar gemenskap och förståelse. Samarbetet gav mig vänner för livet.