Idag är det valborgsmässoafton och runt om i landet brinner ikväll eldar. Vi firar vårens intåg, vi bränner det gamla för att ge plats åt det nya, det som ska växa.
Vi möts kring eldarna och det har människan gjort i alla tider. På elden kunde man laga mat och baka bröd. Den värmde men den kunde också förstöra, och förgöra.
Runt elden kunde människorna samlas och berätta för varann om senaste jakten, om avlägsna platser man funnit, man kunde dela erfarenheter, lära av varann och utveckla idéer tillsammans. Runt elden löstes konflikter och när kvällen kom kunde man övergå till ett annat berättande, ett mer lustfyllt, där minnen, skrönor och andra berättelser fick ta plats.
Forskaren och antropologen Polly Weissner (University Utah) säger:
”Elden gjorde människan smart”
Hon skriver att det var runt den sprakande elden – via berättelserna – som människan utvecklade sitt språk och sin fantasiförmåga.
Att det var berättelserna som fick människan att dela imaginära verkligheter, alltså om världen utanför byns gränser, om andras erfarenheter, om hur livet var hos andra. När alla lyssnar samtidigt och får del av samma historier så gråter och skrattar de tillsammans. De utvecklar empati, trygghet och en humor som svetsar samman dem som grupp. Berättaren utmanas att utveckla sitt språk för att ännu bättre kunna skärpa berättelsens karaktärer och förmedla sitt budskap. Allt detta är komplexa kognitiva förmågor som kan ha gjort människan till den kreativa varelse hon är idag.
(Studien är publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences.)
Då undrar jag, vilket förhållande har vi till elden och berättelserna idag? Ja jag skulle nog säga att vi har samma behov nu som då, vi sitter gärna runt elden och berättar för varann, och lyssnar tillsammans. Vi lyssnar till det vi känner ingen, och vi lyssnar till det som ger oss nya tankar, det som väcker förundran och nyfikenhet, det som utmanar oss. Det som väcker empatin i oss och som får oss att känna igen oss själva.
Människorna som levde för 200 000 år sen de sökte skydd, värme och ljus i den mörka natten. De ville vara tillsammans, dela gemenskap. De brottades med utmaningar och förluster, de ville dela glädjeämnen och funderade över hur man kan gå vidare. De ville bli lyssnade på. De ville berätta!
Så är det fortfarande över hela världen, på jobben, vid middagsborden. I klassrummen, i verkstan, på bussen, i båtar på väg över Medelhavet, på kontoren, i affären, hos myndigheter, i regeringsbyggnader, i flyktingläger, ja överallt.
Så hur kan vi idag med vår kreativitet, med all vår kunskap och med vår samlade intelligens skapa förutsättningar att bygga en framtid tillsammans, som är för alla?
Vilka berättelser behöver vi då berätta?
Det här är en del av kvällens vårtal som jag får hålla i Skellefteå, vid den stora elden mellan Bonnstan och Församlingsgården.
Tack för förtroendet! Det våras för berättandet!
William skickade också en hälsning till alla han mötte under Berättarfestivalen i Skellefteå 2016, den kan läsas här: 
Rose-Marie Lindfors 