Trummorna

På natten, i stadens mörker, kunde vi höra trummornas rytmiska dunkande. Rytmer som följde oss in i sängen, som sövde oss in i en lugna och skön sömn. På dagarna fick jag möta barnen som trummade och dansade. Barn från Childres Garden i Nairobi, skolor i Homa Bay, barn från skolor i kåkstäder i Kampala, Jinja, Entebbe, Lugasi, Mukono, Busia som sjöng, dansade och trummade med den stolthet som de har. En djupt rotad kulturell tillhörighet som får sitt alldeles speciella uttryck i sången och dansen, trots alla svårigheter, trots den enorma fattigdomen, trots bristen på matriella tillgångar. En självklarhet i uttrycket, en stolthet som jag inte sett någon annanstans. Dessa barn är i många fall föräldralösa, har vuxit upp på gatan och har en tuff framtid att växa upp i.  Men i det som är gemensamt, i det som ger glädje och tillförsikt där lever de – i leken, i sången, i dansen, i rytmerna!

Och vi stela svenskar avundas deras självklarhet, och den trygghet de förmedlar. Vi svenskar förundras över den avsaknad av skam som dessa barn utstålar.  Vi undrar vad som gör att våra barn i Sverige så ofta säger ”nej, det törs jag inte” om att stå inför andra, att framföra något inför andra. Varför våra barn lär sig säga ”nej jag kan inte sjunga, nej jag kan intre dansa, nej jag kan inte rita”?

Vad är det i den Afrikanska kulturen som gör att de vågar och vill?  De verkar inte ha någon ”Jante”  att relatera till.

Jag kan fortfarande i mitt inre höra trummorna ljuda, jag minns barnen som trummar, de är små, kanske 5 – 6 år och med en självklar säkerhet bjuder de oss på en trumresa under acasiaträden.

På lördag ska jag trumma igen i Skellefteå, tillsammans med Sofia, Anna, Tomas och alla de andra som kommer. Hoppas jag kan ta mig an min nyinköpta Ugandiska trumma med lust och glädje!

Ambassadören hälsar

På invigningsdagen av VM i samarbete i Kampala, då 700 barn och minst 100 vuxna deltog var svenske ambassadören Anders Jonsson med bland VIP-gästerna. Jag var ansvarig för de barn som skulle sjunga, spela teater och dansa under invigningsprogrammet. I den stora parken utanför City townhall i Kampala var fem stora tält uppslagna, med 125 stolar i varje tält. I VIP-tältet satt alla borgmästare, vice borgmästare, ministrar och andra höjdare från LVRLAC och där fanns också sveriges ambassadör. Talen var många, högtidliga och fyllda med ”your worship, exellecis” m.m. Solen stekte och det var enormt varmt. Barnen var upprymda, väntade på deras stund när de skulle få inta scenen.

Jag stod vid sceningången för de barn som snart skulle inta scenen – som var en gräsmatta med ett stort acasiaträd i mitten.  Pratade svenska med någon av de Svenska deltagarna. Då hör jag en man säga ”och vars är du från då? ”  Jag ser upp och där står ambassadören Anders Jonsson. Han sträcker fram sin hand och hälsar. Säger att han hört att jag talar som en Skelleftebo. Han berättar att han är själv från Örträsk, och jag berättar att jag är från Jörn. Och vi skrattade gott åt den lilla värld vi lever i. Och som är brukligt av Norrlänningar som möts, så börjar vi  genast undersöka vilka vi känner, vilka bekanta vi har och om dom kanske är gemensamma. LillJärven från Jörn var den enda gemensamma. Men det räckte och sen pratade vi om Skellefteå, om hur det ser ut nu, om norrbottniabanan, och lite annat. Sen var det dags för barnens föreställningar så jag fick tacka för pratstunden under den stekande solen vid ekvatorn.

Anders Jonsson hade stax innan varit uppe på scenen och hållit ett varm tal om vikten av att såväl länder som kommuner följer det som står i barnkonventionen, att man tar den på allvar. Att den text som finns i konventionstexterna är viktiga för vår gemensamma framtid. Att varje tjänsteman i varje kommun, i såväl Sverige som i Uganda som alla andra länder, ska känna till vad barnrättskonventionen ställer för krav på dem, vad de bör tänka på i det dagliga arbetet. Att politikerna måste känna till den och inse att har vi skrivit under så ställer det krav inför de beslut som ska tas som omfattar barnen. Han såg fram emot att få se och lyssna till de barn som deltog i VM i samarbete, att få ta till sig deras budskap inför framtiden. Och hoppades att deras budskap skulle nå fram till alla makthavare som behöver lyssna på barnen.

Magont och Mat

Idag ligger Krister i magplågor, i sin egen säng hemma. Idag skulle han ha varit igång och jobbat medsin vanliga företagsmassage, men han har tillbringat natten på toan. Skumt, att det kommer först nu. Tål han inte den svenska maten, vattnet. I Kampala gick det alldels utmärkt. Kanske för lite öl. I Kamapala serverades en alldels utmärkt öl – NILE – den egna tillvekade ölen som var gudomligt god, svalkade gott i värmen. 

Jag måste iväg och handla, i kylskåpet är det tomt. Men vad ska man handla nu efter 10 dagars festande på avocado, annanas, tomater, passionsfrukt, bananer, nilaborre och potatis ??? Bara tanken på hur avocadon ser ut och smakar i Sverige gör att jag har svårt att gå till affären. I Kampala kunde vi köpa avocado, annans och bananer på gatan, stora saftiga, lena frukter som smakade gudomligt.  Och nilaborren, vilken fisk! Den åt vi varje dag, med potiatis, avocado, och tartarsås! 

Nu väntar Coop Forum, måste dit, måste fylla på i matförrådet. Och Krister vill bara ha blåbär.

Nya bilder i mitt huvud, i mitt hjärta.

Många nya bilder finns i mig efter denna fantastiska resa. Jo vi är hemma nu. Och jag ska försöka börja sätta ord på vad jag upplevt. Och så ska jag skriva svar på era inlägg. Tack för dom! Har äntligen kommit åt internet, hemma på Tubölegatan 14 C.

Så under veckan ska jag skriva om álla bilderna: Människorna, Flygplatserna, Vattnet, Bilar och bussar, Arrestering, Halsbanden, Tårtorna, Barnen, Sången och dansen, Nile-öl, Nilen, Frukterna, Personalmatsalen, Marabou-storkarna, Regnet, Cityhall, Väntan, Trummorna, Abassadören och Resväskan. Så det lär bli en del inlägg från mig under veckan. Hoppas jag kan lägga in en del bilder också.

Jag kan börja med resväskan, den som aldrig kom fram och som nu är helt på villovägar. Minns knappt vad som var i den. Har tränat mig i att kunna vara tillfreds med två lånade ombyten, det ena mer svettigt än det andra. Tack vare mina vänner Asta och Kajsa så hade jag ett par rosa linnebyxor och en rosa tröja som arbetskläder och en ljuvlig blå klänning att ha under de mer officiella sammanhangen. På Kenyan Airways började dom känna igen mig, den där rosa kvinnan som alltid kom rusande in varje dag vid lunchtid, för att fråga ”have you found my bag who is lost? ” Och dom satte sig lungt ner för att ringa Entebbe flygplats, fråga samma fråga varje dag, lägga på och med en lite rynka mellan ögonbrynen säga”sorry we cant find it, come back in the morning” 

Så dagarn gick och jag upptäckte att jag var inte alls så fixerad vid att ha mina egna saker,  att jag kunde vara tillfreds med att de rosa byxorna inte ännu behövde tvättas, trots värmen, den röda jorden och Maraboustorkarna som sket uppifrån alla stora träd. Tålamod har jag fått träna mig på att utveckla. Att vara tålmodig och vänta och inse att allt ordnar sig. TÅLAMOD är ett av de många nyckelorden.

Och det är märkligt hur bilden av vad som fanns i min väska har bleknat, vet att den innehöll alla min sommarkläder, men minns inte hur de såg ut. Har de funnits? Måste kontakta Kenyan Airways i morgon.  

Uganda by day and night

Om ni undrar varfor jag inte skrivit nagot sa ar det for att jag inte kommit at nagon dator. Men nu har jag en liten stund, vi ar i Jinja, bor fint vid Nilen. Natten ar varm, mork, doftande! Igar var det afrikansk musiknatt, dansa hela natten lang. Det har ar en helt fantastisk resa som jag behover mer tid pa mig for att beratta om. Vaskan har varit borta sen Amsterdam, jag far trana varje dag pa att ha talamod och hoppas att mina saker kommer tillbaka.

Har mott 700 barn i Kampala, massor av fantastiska upplevelser, hiskeliga historier, nya kontakter och 450 bilder. Jag aterkommer, med bilder och berattelsen.

Ingrid du är en pärla!

Vill säga stort tack till dig Ingrid, min webbguru och samtalspartner! På två röda sekunder har du trollat fram en blogg och länkat till min hemsida. Jag är imponerad! Och tack till Lillemor som väckte tanken om att starta en blogg. Här är den nu.

Väskan ska packas

Det är mitt i natten och den rosa väskan ska packas. Krister och jag har gjort en lista över allt som ska göras. Listor är bra! Jag gillar att bocka av på listor. Bäst kolla så allt är tvättat. Kanske allra bäst att sova nu, packa och tvätta i morgon. Vi åker på fredag.

Ny resväska

Vi har köpt en väska speciellt för den här resan. Väskan är chockrosa och vår förhoppning är att den ska synas bra på bagagebandet. Och att den ska vara allt annat än stöldbegärlig 😉

Första inlägget

Det här är bara början. Snart kommer du – och jag själv – att få ta del av en spännande resa. Från svenska Skellefteå till afrikanska Uganda. Häng med! 🙂